ORNO – finsk belysningshistoria – de viktigaste formgivarna var Gunilla Jung, Lisa Johansson-Pape och Yki Nummi

 

Taidetakomo Orno Konstmideri grundades 1.5.1921 av August Villehard Widén, G.F. Rosenberg och E. Lagerqvist på Wladimirgatan 21 (nuvarande Kalevagatan). Namnet Orno betyder ”jag dekorerar” och fungerar lika bra på finska och svenska. I början tillverkade smideriet portar, dörrar, armaturer för innebruk samt portlyktor. I mindre utsträckning tillverkades även utelampor och gatubelysning.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Verksamheten började i ett litet blygsamt utrymme om 30 kvadrat med ägarna och en anställd. På 1930-talet verkade företaget på Nylandsgatan med redan ett tjugotal anställda. En av grundarna A.V. Widén hade utexaminerats från Konstindustriella Centralskolans metallurgiska linje och han kunde bl.a. konsten att ciselera. Han hade tidigare arbetat för Koru Oy och formgav åtminstone några armaturer för Orno. C.F Rosenberg skötte om ekonomiförvaltningen och den tredje delägaren E. Lagerqvist deltog blygsamt i den dagliga verksamheten. Företagarna såg dock, att den spirande ekonomiska tillväxten gav en möjlighet till tillväxt, eftersom efterfrågan på smideriprodukter var stor. Av konstsmideriet Ornos tidiga arbeten känner man till bl.a. innerdörrarna till Atlas-banken (som fanns i hörnet av Mikaelsgatan och Universitetsgatan). Ytterdörrana var däremot tillverkade av Taito Ab. I och med att elektrifieringen framskred ökade efterfrågan på armaturer. Bl.a. Musik-Fazer i Kuopio köpte alla sina armaturer av Orno.

År 1936 blev Stockmann majoritetsägare i bolaget och bolagsformen ändrades till aktiebolag. I och med ägarbyte påbörjades ett starkt utvecklingsarbete och fabriken flyttades år 1937 till Kervo, där Kervo Snickerifabrik verkade. Man såg en möjlighet att få tillväxt för den egna produktionen. Som förebild torde man har haft Nordiska Kompaniet i Stockholm, som med stor framgång hade sålt egna möbler och armaturer.

Formgivningen av armaturer flyttades till varuhuset Stockmanns ritkontor. Först använde man utomstående formgivare och från 1942 framåt ritades modellerna i ritkontoret av företagets egna anställda. Formgivarna reste till Sverige och Mellan-Europa för att få idéer. De traditionella kronorna slopades då den egna produktionen, enligt de senaste trenderna, ställdes ut i varuhusets fjärde våning.

Har för denna artikel intervjuat museichef Leena Karttunen på Kervo museum och entusiasten i Design-historia Juri Mykkänen, som verkar vid Helsingfors Universitet. Dessa experter ger snart ut en bok i samarbete med forskaren Hannele Nyman. Boken kommer att ge en djup inblick i Ornos tidigare historia. För boken har författarna granskat ett omfattande arkivmaterial och intervjuat tidigare anställda på fabriken. De äldsta intervjuerna är gjorda på 1970-talet. Ornos arkivmaterial har flyttats från Thorn-Lightning till Kervo museum. Dessutom har Lisa Johansson-Papes arvingar donerat material till muséet, som används för denna forskning. Föremålssamlingen tillhör Kervo museum.

Följande formgivare har påverkat företagets utveckling:

Gunilla Jung (1905-1939)

Den första egentliga formgivaren för Orno under åren 1936-39 var Gunilla Jung. Hon hade studerat på den grafiska avdelningen i Konstindustriella Centralskolan samt även fått utbildning i metallhantering. Gunilla Jung fick snabbt formge silver och armaturer med hjälp av sin fars goda kontakter. Gunilla Jungs far var arkitekt Bertel Jung och

hennes kusin var textilkonstnärinnan Dora Jung vars far var Walter Jung. Under sitt korta liv och sin korta karriär på Orno, formgav hon endast en kollektion. Uppgifter om denna tid finns det väldigt lite tillgängligt.  Dessutom försvåras verifiering av föremål, att man inte alltid angav formgivarens namn. Innan krigen formgav också Bertel Lindholm och Gunnel Gustavsson (Nyman) armaturer för Orno – det är möjligt, att åtminstone en del av modellerna kom till genom grupparbete. Dock känner man till, att Gunilla Jung har formgivit armaturerna för bl.a. restaurangerna Elite, Savoy och Brunnshuset.

Lisa Johansson-Pape (1907-1989)

Lisa Johansson-Pape hade sedan året 1937 formgivit möbler för Kervo Snickeri och flyttade efter Gunilla Jungs frånfälle över till Orno. Lisa Johansson var den första heltidsanställda formgivaren. Hon kände såväl Gunilla som Dora Jung. Lisa Johansson blev känd för att använda surrogatmaterial, men använde sig också av kupor formgivna av Gunilla Jung i sina armaturer. Hon inledde samarbete med textilkonstnärer, för att

 

Jung-Johansson-Pape-1966
Dora Jung och Lisa Johansson-Pape

skapa nya skärmar. Johansson-Pape visade sig vara en mycket talangfull formgivare som fäste stor uppmärksamhet vid att skapa ett funktionellt ljus, eftersom det svarade mot tidsandan.  Efter dotterns födelse 1945 tillade Lisa Johansson namnet Pape till sitt efternamn. Efter krigstiden förändrades hennes stil att bli mer särpräglad, förenklad och ännu mer funktionalistisk än tidigare. Trä fick ge vika för metall och glas. Även plast gjorde hon armaturer av. Modellerna skiljde sig på ett positivt sätt från de svenska och mellaneuropeiska produkterna. Lisa Johansson-Pape premierades även för sina verk. På Triennalen i Milano år 1951 belönades Tratt-armaturerna och på 60-talet Pagod-lamporna. Andra kända modeller var den lite kantiga Lök-lampan och Ihanne- armaturserien, som också kallas Senator. Detta namn fick modellen efter, att en sådan fanns på Urho Kekkonens arbetsbord på Ekudden. I Senatorer-lamporna kan man väl se Lisa Johansson-Papes förmåga att variera. Lampfötterna tillverkades i mässing, aluminium och även som exklusiv variant med flätat läder. Fotplattorna har oftast varit av mässing och kunde också tillverkas i marmor (vårmässan 1954). Denna serie marknadsfördes i formgivarens namn.

 

Under Johansson-Papes tid på Orno arkiverades noggrant material kring formgivningen och nu har forskningen ett omfattande material med mycket bilder, att tillgå. Lisa Johansson-Pape var en synnerligen produktiv formgivare. Man har uppskattat, att hon formgivit ungefär en armatur varannan dag. Arkivmaterialet, bilderna och ritningarna har hon märkt och med hjälp av dem kan man bilda sig en helhetsuppfattning av Ornos sortiment.

 

Yki Nummi (1925-1984)

Yki Nummi föddes i Kina i en finländsk missionärsfamilj. Han tog studenten i Finland och studerade till en början matematik, fysik och konsthistoria. Han flyttade dock till Konstindustriella Centralskolan där han utexaminerades år 1950. Han fick genast arbete på Orno och fortsatte där fram till 1973. Från 1958 jobbade han även för färgfabriken Tikkurila. Där skapade han Joker-färgkartorna och grundade Tikkurila färgtjänst.

Yki Nummi:Lehtikuva Lasse Holmström 1962
Yki Nummi Lehtikuva/Lasse Holmström 1962

Färgstjänsten gav råd och gjorde färgplanering för både privata och offentliga utrymmen. Bl.a. gjorde Yki Nummi färgplanen för Helsingfors domkyrka år 1961. Yki Nummi var en banbrytande formgivare genom att använda plast som material. Den nya, moderna akrylen var Nummis huvudmaterial och han skapade många klassiker för Orno som tillverkades på Sanka Ab. I Triennalen i Milano fick han en guldmedalj 1954 och 1957. Hans armatur belönades även på världsutställningen i Bryssel 1958. Många av hans modeller tillverkas fortfarande som nyproduktion med licens. Hans mest kända modell är ModernArt-bordslampan från 1955. Den fick namnet Modernator då MoMa skaffade en till sina samlingar 1958. Fiskmåsen formgav han år 1960.

Finlands elverksförening ordnade 1953 en tävling där armaturen med arbetsnamnet ”Muoviomutka” tilldelades pris och den togs i produktion av Orno. Yki Nummi var en idogen upplysare för armaturer och färger i inredningen.

 

Orno omvandlade armaturmarknaden med formgivning och materialval

Till en början använde Orno glas, metall och t.o.m. ädelträ i sina lampor. Efter kriget led landet av materialbrist och Orno tog till allt mer innovativa material. På 1950-talet började man använda plast och utveckla guldmålningstekniken – kvaliteten var hög och nyproduktionen når inte längre samma nivå.

Inredningsarmaturer var inte Ornos viktigaste produkt, då största delen av omsättningen utgjordes av ljusrör samt industri- och gatubelysning. Då Stockmann blev majoritetsägare i företaget ökade reklamen för inredningsprodukter. Formgivarna nämndes icke i reklamerna. Först efter framgångarna i konstindustritävlingar, så som Triennalen i Milano, började fabriken göra reklam med angivande av formgivare. För kommande generationer är det beklagligt, att det finns så lite arkivmaterial av den för krigstida produktionen. Till vår stora glädje, har Lisa Johansson-Papes anteckningar arkiverats. Detta underlättar arbetet för forskare och utmynnar nu i en välkommen bok, som belyser Ornos produktion.

Maria Ekman-Kolari

Föremålsbilder: Bukowskis

Personbilderna är över 50 år gamla och saknar upphovsrätt

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s